Hitler som fredsprisvinner?
Den 24. januar 1939 nominerte 12 svenske riksdagsmenn den britiske statsministeren Neville Chamberlain til Nobels fredpris. Begrunnelsen var at Chamberlain hadde reddet verdensfreden ved å inngå den såkalte München-avtalen med Hitler i september 1938, der Tyskland fikk Sudetenland fra Tsjekkoslovakia. Chamberlain var den ”som i detta farofyllda läge räddade vår värdsdel från den fruktansvärda katastrofen”, skrev de svenske politikerne i nominasjonsbrevet.
Tre dager etter nominasjonen av Chamberlain sendte den svenske riksdagsmannen og sosialdemokraten Erik Brandt, et brev til Den Norske Stortings Nobelkomité der han nominerte den tyske rikskansleren Adolf Hitler til fredsprisen. I brevet, som finnes i Nobelinstituttets arkiv, kan vi lese:
Undertecknad tillåter sig härmed vördsamt föreslå, att Nobels fredspris för 1939 måtte tilldelas Tysklands rikskansler och Führer Adolf Hitler, vilken enligt miljoner människors uppfattning framför varje annan man i hela världen är förtjänt av denna höga utmärkelse.Det framgår av autentiska dokument, att världsfreden var i stor fara i september 1938 samt att det hängde på timmar, att ett stort europeiskt krig skulle utbryta. Den som i detta farofyllda läge räddade vår världsdel från den fruktansvärda katastrofen var utan minsta tvivel i främsta rummet det tyska folkets store ledare, vilken i det avgörande ögonblicket frivilligt avstod från att låta minan springa, ehuruväl han hade fullkomlig makt att släppa loss världskriget.
Av sin glödande fredskärlek, tidigare bäst dokumenterad i hans berömda bok Mein Kampf - näst Bibeln världslitteraturens kanske yppersta och mest spridda verk - och hans utomordentliga gärning att med enbart fredliga medel, utan blodsutgjutelse, med Tyskland införliva Österrike, förmåddes Adolf Hitler vid ovannämnda kritiska tillfälle att avstå från våld vid befrielsen av sina hemlängtande landsmän i Sudeterna och i sin legitima strävan att göra sitt fädernesland stort och mäktigt. Det är högst sannolikt, att Hitler, därest han ostörd av ännu förefintliga krigshetsare får i fred fullfölja sitt höga syfte, inom överskådlig tid kommer att pacificera Europa och kanske hela världen.
Emellertid finns det tyvärr ännu ganska många människor, vilka icke förmå inse storheten i Adolf Hitlers fredssträvanden, och jag skulle av hänsyn till detta faktum icke ha funnit tiden redan nu mogen för ett framförande av Hitler som kandidat till Nobels fredspris, därest icke ett antal medlemmar av Sveriges riksdag föreslagit en annan kandidat, nämligen Englands premiärminister Neville Chamberlain. Ett sådant förslag förefaller föga genomtänkt. Ty visserligen är det sant, att Chamberlain genom sin utomordentliga hänsynsfullhet och förståelse för Hitlers pacificeringssträvanden i hög grad bidragit att rädda världsfreden, men i sista hand låg dock avgörandet hos Hitler och icke hos Chamberlain! Det är Adolf Hitler och ingen annan som vi främst ha att tacka för att fred ännu råder i större delen av Europa, och till honom knytas också förhoppningarna om framtida fred.
På grund av Chamberlains likväl obestridliga förtjänster om freden kunde det möjligen synas påkallat, att en mindre del av fredspriset tilldelades honom, men riktigast torde dock vara, att intet namn får ställas vid sidan av Adolf Hitlers och fördunkla detta. Adolf Hitler är dock vår tids oförliknelige, gudabenådade frihetskämpe, och miljoner människor blicka upp till honom såsom fridsfursten på jorden.
Stockholm den 27 januari 1939
"Ment som ironi"
Forslaget vakte en storm av protester fra kommunister, sosialdemokrater og liberale anti-fascister i Sverige. Erik Brandt ble kalt sinnsforvirret, klossete og en forræder mot arbeiderklassens verdier. Avtaler han hadde om foredrag rundt i forkjellige foreninger ble avlyst.
I et intervju med Svenska Morgonposten forklarte Brandt at nominasjonen var ment ironisk, at den var tilskyndet av nominasjonen av Chamberlain og ment som en provokasjon mot Hitler og nazismen. Münchenavtalen førte jo til at vestmaktene dolket Tsjekkoslovakia i ryggen ved å gi Südetenland til Hitler for å oppnå fred, fremholdt han, og dermed fortjente verken Chamberlain eller Hitler noen fredspris. I et brev til redaktøren av den anti-nazistiske avisen Trots Allt etter krigsutbruddet høsten 1939, skrev Brandt at han med nominasjonen av Hitler ville ”..ironiskt föreslå Hitler til fredspriset och dymedelst fastnagla honom vid skampålen såsom världsfredens fiende nr 1..”
Ettersom reaksjonene var så voldsomme og folk åpenbart ikke hadde forstått tankene bak, valgt Brandt å trekke forslaget sitt i et brev til Nobelkomiteen bare fire dager senere – den dagen tidsfristen for nominasjoner gikk ut.
Var Brandts forklaring troverdig?
Mye tider på at Erik Brandt virkelig mente nominasjonen som en ironisk protest mot Hitler – men at han fullstendig feilberegnet sitt publikum. Brandt fremsto som en helstøpt anti-nazist både før og under krigen. Allerede kort tid etter Münchenavtalen i september 1938 undertegnet han et opprop som førte til dannelsen av en anti-fascistisk forening. I april 1939 refset han sitt eget parti for ikke å ville ta imot flere jødiske flyktninger fra Tyskland, og under verdenskrigen var han blant de første som tok opp ryktene om tyske utryddelsesleire i Polen.
Historien om Brandts nominasjon av Hitler viser at nominasjon av omstridte kandidater til Nobels fredspris skapte bølger også før i tiden, og at ironi kan være en vanskelig og farlig øvelse i et opphetet politisk landskap.
Denne artikkelen ble første gang publisert på nettstedet Nobeliana.
Del: